Undervattenskablar mellan kontinenterna eller regionala avtal skulle kunna jämna ut efterfrågetoppar och stabilisera kraftflödena.
Revolutionen inom förnybar energi lämnar ett oväntat fotavtryck i de globala elsystemen. Från Pakistan till Kalifornien öppnar den massiva användningen av solpaneler, som stimuleras av fallande priser och energiomställningspolitik, sprickor i traditionella elnät.
Nätsäker hållbarhet
Det som började som ett löfte om självständighet och hållbarhet för miljontals hushåll håller på att förvandlas till en strukturell utmaning som, om den inte åtgärdas, kan skaka om hela länders energiinfrastruktur. Problemet har en enkel grund: elnäten är utformade för en centraliserad modell, inte för miljontals oberoende generatorer på taken.
Enligt International Energy Agency kommer det att behövas ytterligare 50 miljoner kilometer kraftledningar fram till 2040 och en brådskande modernisering av ytterligare 30 miljoner kilometer befintliga ledningar. Men det är inte bara en fråga om kablar: hela systemet måste digitaliseras och göras mer flexibelt för att anpassas till den intermittenta karaktären hos förnybara energikällor, särskilt solenergi.
Den nya energikartan
Paradoxen är tydlig: ju mer tillgängliga solcellspanelerna blir, desto fler användare blir delvis bortkopplade från nätet. Detta gör tjänsten dyrare för dem som förblir anslutna, vanligtvis de mest utsatta, och minskar de intäkter som behövs för att underhålla infrastrukturen. I Sydafrika har fenomenet genererat en skuld motsvarande 1,2 procent av BNP, i Pakistan omdefinierar det vem som har tillgång till stabil energi och i Libanon har det varit det enda hållbara alternativet när den statliga försörjningen kollapsade.
Europa är inte främmande för detta dilemma. Europa, som är ledande inom förnybar energi, står nu inför räkningen för sin egen omställning. Enligt tankesmedjan Bruegel kommer EU att behöva investera mellan 65 och 100 miljarder euro per år för att underhålla och anpassa sina elnät. Men självkonsumtionens framfart åtföljs inte alltid av hållbara prismodeller. Resultatet: högre fasta avgifter för dem som inte har råd att installera paneler, vilket driver på en spiral som hotar att utestänga de mest missgynnade från tillgång till energi till rimligt pris.
Lösningen kommer inte att vara snabb eller billig. Förutom att främja energilagringssystem – t.ex. batterier och pumpkraftverk – insisterar experter på behovet av att samordna internationella sammanlänkningsprojekt. Undervattenskablar mellan kontinenterna eller regionala avtal skulle kunna jämna ut efterfrågetoppar och stabilisera energiflödena. Men under tiden fortsätter solenergin att växa, vilket ger bränsle åt både klimatförhoppningar och en ny teknisk och social utmaning utan motstycke.
